I The First Templar får vi följa tempelriddaren Celian i hans jakt på den heliga Graalen. Han ackompanjeras av Roland eller Marie under spelets gång, vilket tillåter att två personer kan spela igenom spelet tillsammans. Vi får följa dem genom handlingen i ett ganska typiskt hack ‘n slash-äventyr som väcker starka associationer till spelserien Assassin’s Creed. Spelets grafik känns föråldrad och handling lite väl förutsägbar, men är trots det ett rekommenderat köp om du hittar det i en reaback.

Efter att igår klarat av spelet The First Templar har jag låtit intrycken smälta ett tag. Själva storyn fokuserar på tempelriddaren Celian, vilken är på jakt efter den heliga Graalen, och som under sin resa växlar mellan två kompanjoner. Först har vi Roland, den stora våldsamma killen som står med yviga, moderna gester i varje cutscene (vilket får honom att se ut som en modern fotbollsligist), och den stereotypa ”tuffa” kvinnliga tjuven med ett gott hjärta, som emellanåt betyngs av de vanliga stereotypa dragen hos kvinnliga karaktärer. Under själva spelet växlar du mellan Celian och någon av de två andra. Du kan göra det i själva spelet utan några större problem.

I spelet levlar du upp både Celian och dina följeslagare, vilket låter dig få en viss kontroll över hur du tacklar problemen. När jag spelade igenom det på högsta svårighetsgraden (som i ärlighetens namn inte är särskilt svårt) kom jag till vissa ställen där jag körde fast, men det löste sig snabbt om jag fördelade poängen till särskilda skills. Det är roligt, men jag skulle inte förväxla det med ett taktiskt djupt.

Grafiken känns helt klart föråldrad och känns ofta som ”off” om man ser till karaktärsanimationerna. Det ser inte hemskt ut, men på samma sätt som Dragon Ages eller Deadly Premonitions grafik kändes föråldrad redan då spelet kom så får jag samma känsla med The First Templar. Musiken i spelet är däremot helt okej – särskilt spåret i menyskärmen överraskar genom att vara riktigt bra.

Under Celians jakt på graalen får han kämpa mot en uppsjö av olika fiender så som inkvisitionen och hassassinerna. Ja, precis. De där som Altaïr och Eezio tillhörde i Assassin’s Creed. På många sätt känns storyn nämligen som den skulle kunna passa in i Assassin’s Creeds universum (vilket den dock inte gör). Självklart är inte handlingen (eller något annat i spelet) förstås av samma klass, men jag kan inte låta bli att tänka ”Det här skulle passa ihop med Assassin’s Creed på det här sättet” medan jag spelar. Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag kan i alla fall erkänna att det gav mig ett mervärde till spelet.

Storyn försöker knyta ihop historisk fakta om Tempelriddarorden med fyndiga dramatiska vändningar som ska chockera. I det första fallet tillför faktan ingenting för mig som ända läst på en del om Tempelriddarorden, och i det andra är handlingens tvist pinsamt uppenbart rätt tidigt i spelet.

Sammanfattning

Spelkontrollen och mekaniken att utveckla karaktären är rätt okej, och tillsammans med att handlingen får mig att filosofera till Assassin’s Creed känns det som om det blir ett helt okej spel om du har några timmar till övers. Helt klart värt att köpa om du ser det i en realåda.

Dåligt

  • Föråldrad grafik
  • Förutsägbar story
  • Anakronistiska detaljer i båda karaktärsanimationer och moderna språkuttryck

Bra

  • Assassin’s Creed-tankarna spelet väcker
  • Levelsystemet och karaktärsdynamiken tillför spelglädje i sin enkelhet
  • Att spelaren får göra ett val i spelets klimax som påverkar slutet