Sex timmar med Dragon Age: Inquistion

Dragon_age_3_1
Dragon Age: Inquistion är årets mest efterlängtade spel. Bioware är mina favoriter bland spelföretagen och jag ser alltid fram emot när dem släpper ett nytt spel. Även om det egentligen är Mass Effect som är min stora förälskelse så ligger även Dragon Age nära mitt hjärta. Jag gillade det första spelet men det var först i tvåan som jag verkligen blev kär i det.

Det finns två saker som gör att jag tycker att Dragon Age II är det bättre spelet. Först och främst är det spelmekaniken. Jag gillade inte hur Dragon Age: Origins tacklade strider med sina stridsrundor. Du kunde trycka en gång på en knapp och sedan få vänta tills det blev karaktärens tur att slåss. Det fanns även en översiktskamera som aldrig lyckades förmedla adrenalinfylld action. I tvåan hade båda elementen ersatts med en mer actionfylld stridsmekanik som föll mig i smaken. Det andra som förbättrades var att världen blev mer unik. I första spelet var det en rätt typisk svart-vit berättelse med en ond demon som skulle förgöras som vi serverades. I tvåan handlar det istället om en världsspecifik konflikt: templars mot mages. Man utvecklade frön som planterades i första spelet och det gjorde att tvåan kändes mer fräscht.

Dragon-Age-Inquisition-Gets-Official-Screenshots-and-Artwork-379673-2

Inför Dragon Age: Inquistion har Bioware talat om att de ska ta det bästa från båda spelen och det gjorde mig glad, men även lite orolig. Skulle jag bli nöjd? Var det som jag tyckte om det som de ansåg vara bra i de båda spelen? Jag fick möjligheten att spela igenom sex timmar av Dragon Age: Inquistion tack vare EA Access och det som jag upplevde gjorde mig inte missnöjd.

Det första som slog mig är vad Bioware gör rätt. Du slängs inte in i en flera minuter lång filmsekvens utan du får en kort videofilm där ser hur huvudrollen reser sig upp i ett mystiskt landskap efter att denne dött i en mystisk explosion. Där låter Bioware en gå in i karaktärsskapandet för att visa vem det är som vaknar. Spelaren bestämmer sitt utseende, namn och ras. Ja, ras. Valmöjligheterna från första spelet är nu tillbaka men med skillnaden att du nu även kan välja att spela som qunari. Valet föll som alltid för mig på en mänsklig kvinnlig. Hennes namn blev Sasha och hon är en rogue som specialiserat sig på bågskytte.

Efter att karaktärsskapandet är färdigt fortsätter filmsekvensen. Vi ser en kvinna, vars drag döljs av ett starkt ljussken, sträcka ut sin hand mot oss och att monster rusar fram mot oss bakifrån. Monstren i sig liknade inte något som jag kan minnas från Dragon Age tidigare (eller så har den fina nya grafiken gjort dem oigenkännbara). Vår protagonist lyckas ta sig in i ljuset och överlever smällen som alla andra dör i.

Dragon-Age-Inquisition-dragon-age-origins-35415543-1920-1080

När vi vaknar upp härnäst är vi fängslade. Eftersom vi är den ende som överlevde explosionen är vi anklagade för att ligga bakom dådet. Vi får också veta att många inflytelserika personer har dött och att ett maktvakuum har uppstått efter det. Vi får snabbt återse dialoghjulet som Bioware gjort sig kända för och bestämma vilken attityd vår karaktär ska ha. Det är mer hämtat från Dragon Age 2 än Dragon Age: Inquistion. Vad som följer efteråt är en introduktion av spelets handling såväl som spelets kontroller. Det som är nygammalt är möjligheten att använda översiktskameran från det första spelet men eftersom jag aldrig gillade den undvek jag den i stor utsträckning. Den kommer nog bli oumbärlig vid genomspelningar på högsta svårighetsgraden. Själv valde jag normal och hade inga större problem med det.

Bekant med kontrollen och introducerad till handlingen öppnades en stor värld att utforska. Jag skojar inte då jag säger stor. Den är gigantisk jämfört mot tidigare spel – och du slipper dessutom laddningssekvenser så fort du öppnar en dörr. Det är oerhört befriande och uppmuntrar en till att utforska världen istället för att tänka “Nej, jag struntar i det. Det är säkert inget viktigt där och jag orkar inte med en laddskärm nu”. För att ge en känsla av storleken så spenderade jag nästan fem timmar ute i Hinterlands, det första området jag valde att besöka. Då hade jag inte ens utforskat hälften av det. Området växte konsekvent i takt med att jag fann anteckningar, personer och speciella platser som gav mig nya uppdrag att göra. Faktum är att det är klar Skyrim-varning på just detta. Du kommer snart att ha samlat på dig massor med uppdrag att göra och även om jag tror det i utsträckningen riskerar att bli Skyrim-trista uppdrag hann jag aldrig få den känslan nu i början.
Inquisition_members
Jag har inte sprungit på några egentliga följeslagare utöver de man får från början så jag kan inte säga hur de är. De som jag fått ett litet hum om är de fyra man möter i början: Cassandra och Varric (som båda figurerat i Dragon Age II) samt Solas, en godhjärtad alvmagiker som hjälper en med lite insikter i början. Hittills får jag välja säga att Varric är min favorit, men jag tror tyvärr att han är den första som ryker när jag vä finner fler. Hans avståndsattacker täcker samma område som min karaktärs. Jag tror Blackwall eller Iron Bull kommer väljas istället för att få en tyngre tank i främre led. Något som är tillbaka från första spelet är de spontana konversationer som uppstår mellan ens olika följeslagare. Det saknades till stor del i tvåan och har åtgärdats här. Stor tumme upp från mig. Det är dessutom kul att återse en av mina absoluta favoritkaraktärer också: Leliana. Ser fram emot att spendera mer tid med henne, även om hon inte är en person man kan ha med i gruppen.

Mycket av min tid gick ut på att utforska Hinterlands så jag hann inte få någon större insikt i spelets huvudhandling, annat än en liten bit i spelets första del. Där fick vi under en kort stund höra vad som verkar vara den manliga antagonistens röst och den gav mig håshud. Rösten hade samma pondus som Jon Irenicus från Baldurs Gate 2: Shadows of Amn. Det är ett extremt bra betyg då Irenicus är en av de mest klassiska skurkarna inom rollsspelsgenren. Jag ser verkligen fram emot att se mer av honom.

leliana-BG

Appropå se så kan vi slutligen avrunda med något kort om grafiken. För mig har Dragon Age-spelen aldrig varit snygga. Enligt berättelser ska de se bättre ut på dator men det intresserar mig inte ens lite att spela på PC om det finns till konsol. Det märks dock att spelet är snyggare än tidigare och att de har levlat upp till en ny konsol, även om det inte är vad Bioware gör bäst. Det är istället handlingen, relationerna och att skapa en emotionell känsla. Hittills verkar det vara exakt vad som Dragon Age: Inquistion ger oss.

När Dragon Age: Inquistion släpps här i Sverige på torsdag är det ingen tvekan. Jag kommer att köpa det och spela det med stor andakt. Det här är utan tvekan Game of the Year för mig!